Finlandssvensk i oktober

Igår pratade jag med en finskspråkig kvinna, som inte gillade att prata med mig för att jag var svensk. Därefter pratade jag med en rikssvensk man som inte tyckte om att prata med mig för att jag var finne. Det är ju jobbigt det här att vara finlandssvensk, att vara precis mittemellan de två. Du är inte en finne, men du är inte en svensk heller. Så därefter blev jag på dåligt humör. För att jag rankas av båda ländernas medborgare. Men som tur var, så fick jag prata med ett finskt fyllo, som minsann gjorde min dag. Helt i fyllan och helt fördomsfri. Och superrolig att prata med! =D

För mig är oktober den värsta månaden på året. Det är då allting dåligt händer, plus att det är en deprimerad månad annars också. Det är exakt ett år sedan jag blev uppsagd från en ljuvlig arbetsplats. Inte för att jag på så sätt sörjer det. Det var då bara en otroligt jobbig period. Livet går vidare med nya utmaningar och äventyr. Men det harmar något grymt att jag blev uppsagd, avdelningen avslutades. Jag for inte frivilligt därifrån och jag kan inte återvända om det skulle vara så att jag skulle vilja det. Jag har drömt om det här några nätter den här veckan, konstigt.

Dessutom var det exakt ett år sedan min älskade Fifi hund togs hand om av änglarna. Henne har jag däremot tänkt jättemycket på den här veckan. Tänk att man kan sakna en hund så mycket att man gråter varje gång man tänker på henne. Varje gång jag var ledsen under nästan 14 år, så kom Fifi försiktigt krypandes upp i famnen, Först såg hon på en med frågande ögon tills man började le mot henne. Sedan blev hon ivrig, började vifta på svansen och slicka en i ansiktet. Det händer inte längre. Gud så jag saknar henne! <3 p="">