Idag skulle jag köpa en matta. Jag gick in i en butik och hittade en matta jag gillade. Lekte fundersam kund som behövde hjälp, men gav upp efter ca 10min då jag inte såg en enda försäljare, som visade minsta lilla intresse för mig.
Gick in i följande butik och hittade världens underbaraste matta, megadyr men fin. Började leka samma fundersamma och hjälplösa kund inför två försäljare. Men dessa försäljare tycktes vara mera intresserade av att prata med varandra än att sälja mattan till mig. Efter ca 10min rullade jag själv ihop mattan och släpade iväg med den mot kassan, förbi försäljarna. I kassan stod jag i några minuter med mattan i händerna. Ingen reaktion från försäljarna. Efter några minuter blev det tungt med mattan i händerna så jag bokstavligen slängde upp mattan på kassabänken och det sa "kaboom". Då reagerade en helt annan försäljare som redan hade kund och hon såg på mig som om hon funderade ifall jag hade något ärende. Jag såg på henne med en irriterad min. Sedan märkte hon att jag antagligen ville köpa någonting, så hon gick och sa åt de två försäljare att det finns en kund i kassan. En försäljare kom, men det var minsann ingen fart på henne.
Och så frågar sig det finska folket varför det hålls på med så mycket samarbetsförhandlingar inom olika företag just nu. Ja varför månne? Jag säger inte att man skall arbeta som någon galning varje jäkla minut, men arbetar man som försäljare så skall man ta hand om sina kunder och vara uppmärksam då en kund vill köpa något. Dessa två försäljare stod några meter från mig hela tiden, men visade inte det minsta intresse för mig - de hade ett intressant samtalsämne sinsemellan. Jag har börjat se hur bortskämt det finska folket är. Allting skall serveras på silverfat, men du ska inte själv behöva göra ett jävla skit för det som arbetstagare. Och har du inte den där lönen som ligger på minst 3000 €, du har arbetshälsovård och alla möjliga bekvämligheter, såsom motionssedlar och lunchsedlar, så då är företaget jävla skit. Jag har själv varit med om samarbetsförhandlingar och på grund av dessa blivit uppsagd och det kan jag säga att absolut inte var någon rolig upplevelse, men jag börjar tyvärr förstå mer och mer dessa samarbetsförhandlingar.
Nu jobbar jag på ett företag, med fast tjänst, där lönen är under dessa 3000€, som tycks vara ideallönen i detta land och vi får varken motions- eller lunchsedlar men om vi lyckas arbeta varenda jävla minut under arbetstid så får vi lite bonus. Ni kan ju tänka er att hur aktiv jag är som annars är arbetsnarkoman? Och jag kan säga er hur glad och tacksam jag är över att ha det här jobbet, ett jobb överhuvudtaget. Det gör mitt liv genast mycket enklare, friare och lyxigare - Jag äger en lägenhet, möbler till hela lägenheten och en bil. Och jag kan betala alla räkningar som jag får. Tänk vilken frihet! Tänk vilken lyx! Och för att ha den här friheten och lyxen så betjänar jag mina kunder på bästa möjliga sätt, för att ens ha en chans att få behålla jobbet.
Borde inte alla som har jobb vara otroligt glada över att ha sina jobb och faktiskt ge sitt allt inom det området de arbetar? Borde inte alla försäljare då faktiskt vara uppmärksamma och se till att de sköter sina jobb och få sina kunder nöjda medan de är på arbetsplatsen? Tänk så bortskämt finska folket har blivit!
