Det har jag börjat fundera på. Om man hakar upp sig på andras problem (som jag erkänner att jag också ibland gör). Men beror det på att man inte har tillräckligt med egna problem?
Det här började jag fundera på efter att jag satt i bussen igår, där det satt en rysk man med barnvagn och en kvinna med barnvagn på platserna som är menade för barnvagnar / rullstolar i mitten av bussen. En kvinna längst bak trycker på stopp-knappen och istället för att gå ut genom dörren längst bak, går hon fram till den ryska mannen och ger han en rejäl utskällning. I utskällningen framgår att hon tycker att både han och barnet är så pass unga/gamla att de kan gå och sätta sig på en vanlig bänk, för att tänk om det kommer andra (läs: kvinnor) med barnvagn, så borde de i första hand få sätta sig på den plats han sitter på. Den här utskällningen hörde ju förstås alla i bussen och den ryska mannen såg ut som ett frågetecken. Han fårstod väl knappt hälften av det hon sa?
Så varifrån fick den här kvinnan det här nervutbrottet? Beror det på för lite egna problem, så man måste fundera på andras "problem" eller beror det på att man har ett dåligt liv /dag och måste skälla ut människor p.g.a det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar